Dag 12, Suðuroy

Efter en natt i vårt alldeles egna tvåvåningshus gick vi upp och lagade frukost på vår alldeles egna spis innan vi gick ut till vår alldeles egna bil och körde norrut. I guideboken stod det om en kolgruva i Hvalba. Naturligtvis går det inte att motstå ett mörkt, kallt, fuktigt och troligen farligt hål i marken så vi åkte raka spåret dit! I boken fanns det också ett telefonnummer man kunde ringa om man ville besöka gruvan, men det var ingen som svarade utan vi åkte dit på vinst och förlust. Efter en liten felkörning kom vi hit:

 photo 130708-_RHJ9336.jpg

Eftersom jag har varit i några gruvor väntade jag mig något i stil med guidade turer dagligen kl 10 och 13 av en klämkäck guide med reflexväst och en stor ficklampa med mediokert ljus. Istället fanns det en järnvägsräls ihopsatt med ståltråd och ett skjul. Jag försökte ringa numret igen, men det var rätt uppenbart att ingen skulle svara eftersom det inte fanns någon alls på stället. Vi väntade en stund och till slut hördes ett avgrundsmättat ljud som om något stort var på väg emot oss inne i gruvan, men det var bara en av de fyra gruvarbetarna som arbetade med att bryta det lilla kolet som några få hushåll använder för sin uppvärmning som kom gående i sina stövlar. Koleldningen är en kvarleva från långt tillbaka och nu, säkert mest av kulturhistoriska skäl, bedrivs kolbrytning i en gruva här. Mannen frågade om vi ville titta på gruvan, när vi svarade ja pekade han bara på ingången och sa att det bara var att gå in! Här var det inga obligatoriska hjälmar, inga reflexvästar, inga säkerhetsgenomgångar skrivna av försäkringsansvariga jurister, inga varningar om att taket kan vara lågt eller att man ska ha oömma kläder eftersom gruvan kan vara smutsig. Kort sagt bara de roliga bitarna kvar 🙂

Öppningen var stagad med plåt och såg relativt modern ut, men innanför den började en bockgång av samma typ som använts under många hundra års gruvbrytning och som vi också fick se i Sala silvergruva. Gruvan bestod än så länge bara av en enda gång ett par tiotal meter in i berget och hade inte varit öppen i mer än ett par år sedan den gamla gruvan tömts på kol.

 photo 130708-_RHJ9316.jpg

Han vi mötte ute på planen och hans tre kollegor hade sakta sakta sprängt sig in i berget och byggt bockgången för att komma in till kolet som lokaliserats en bra bit in i berget genom att de borrat kärnor uppifrån för att se hur berget är sammansatt. När vi var där hade de fortfarande inte hittat den riktiga fyndigheten som väntar längre in, men det fanns mindre mängder här och där i berget. Tills de hittar den stora fyndigheten kommer de sakta men säkert att fortsätta med sin bockgång.

 photo 130708-_RHJ9324.jpg

Belysningen längst inne i gruvan bestod alltså av gamla karbidlampor, samma teknik som använts i gruvorna under större delen av den industriella revolutionen. De bränner acetylen som kommer från vatten som får droppa ned på kalciumkarbid. Som ni ser är lamporna timglasformade och i övre halvan finns vattnet och i undre finns karbiden. När elektriskt ljus kom på trettiotalet slutade de flesta använda dem, men här finns de alltså fortfarande åttio år senare!

 photo 130708-_RHJ9331.jpg

Karbidlampor

När de blåst av en dynamitsalva inne i berget lastar de sprängstenen på en liten vagn på den lilla järnvägen, drar ut den för hand…

 photo 130708-_RHJ9338.jpg

… Och tippar den över kanten! Framför gruvan ligger hela bergets innanmäte i en stor halvmåne.

 photo 130708-_RHJ9343.jpg

En bit från den aktiva gruvan låg en av de gamla tömda. Numera är den delvis inrasad, totalt livsfarlig och dessutom har den ett par decimeter vatten på golvet, så vi gick knappt i närheten av den.

 photo 130708-_RHJ9351.jpg

Efter att ha sett den moderna kolgruvan i Svea på Svalbard med en stor elvisp som rev ned kolet på ett transportband som förde det hela vägen till den automatiska rensanläggningen för vidare transport ut i världen var det här en annan upplevelse! Småskalighet och hantverk, problemlösning och erfarenhet.

Slut med gruvnörderierna, vidare mot Vágur och en promenad i hamnen och skeppsvarven.

 photo 130708-_RHJ9369.jpg

 photo 130708-_RHJ9383.jpg

 photo 130708-_RHJ9376.jpg

 photo 130708-_RHJ9381.jpg

En båt uppe på slipen

Ett rör under vägen med en stålwire igenom och…

 photo 130708-_RHJ9379.jpg

En gammal råoljemotor under presenningen som fortfarande används för att dra upp båtarna på land! ungefär samma årgång som karbidlamporna skulle jag gissa.

Och som avslutning hittade vi faktiskt till basaltpelarna i Froðba! När vi satt och åt uppe på berget dagen innan var vi faktiskt rakt ovanför dem, men ändå lyckades vi inte hitta dit…

 photo 130708-_RHJ9396.jpg

Om lavan från ett vulkanutbrott får stelna under vissa speciella förhållanden bildar den sexkantiga pelare vinkelrätt mot ytan den stelnar emot. Tanken är iallafall att de ska vara sexkantiga, men det varierar lite.

 photo 130708-_RHJ9388.jpg

 photo 130708-_RHJ9400.jpg

Stelnar den emot sidorna av en grop blir början av pelarna nästan horisontella för att sedan räta upp sig allteftersom lavan stelnar. Stelnar den mot en slät yta blir pelarna vertikala. Här ser man riktigt hur en lavaström har grävt sig ned i berget men till sist stelnat.

 photo 130708-_RHJ9395.jpg

 photo 130708-_RHJ9402.jpg

Ibland gör lavan inte alls som det är tänkt. Här har den stelnat till decimetertjocka kantiga korvar som ormar sig åt alla håll och kanter men pekar åt samma håll ändå.

Tidigt dagen efter körde vi ombord på Smyril för att åka tillbaka till Torshavn igen. Suðuroy var en riktigt sevärd ö och jag är riktigt glad att vi tog oss tiden att åka hit!

 photo 130708-_RHJ9392.jpg

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: