Sala Silvergruva

Fem av oss kom från Norrköping, tre från Västkusten, två från Falun, en från Karlstad, en från Piteå, två från Uppsala och i lördags träffades vi alla nio i Sala för en guidad heldagsvandring nere i den gamla silvergruvan. Väl på plats möttes vi av guiden Tommy, tidstypiskt klädd i gröna gummistövlar, slokhatt med inbyggd hjälm och en maglite hängande på varje höft. Facklan, linneskjortan, byxorna och yllevästen var desto bättre förstås. Dock kunde han nog mer än de flesta om den här gruvan och om förhållandena som rått här under århundradena före vårt och gav en riktigt spännande tur! Utan honom hade det inte blivit mycket av det hela.

Photobucket

Redan på 800-talet tror man att folk bröt silvermalm i grunda dagbrott här i Sala och brytningen fortsatte till början av 1900-talet när gruvan nått 318 meters djup. Den allra största delen av gruvan har brutits genom tillmakning, alltså att man eldade mot gruvans vägg så att den yttersta decimetern av berget sprack. Sedan gick man på med hammare och mejslar och knackade sönder det spräckta berget och bar bort det. Större delen av berget här i Sala är marmor, sedan ligger silvermalmen, blyglans, i större och mindre klumpar här och där inne i berget. Det gäller alltså att hacka fram tunnlar kors och tvärs genom berget tills man stöter på en malmklump, därefter bestämmer man hur stor den är genom att gräva sig runt, över och under den. När storleken bestämts börjar man knacka sönder den och skeppa upp den till ytan med en vattenhjulsdriven hiss. När berget stelnade en gång i tiden stelnade marmorn och malmen olika snabbt, det gjorde att det bildades sprickor och följer man dem hittar man ofta malmklumpar och vid de största kan man se att flera stora sprickor möts.

Photobucket

Photobucket

Fast från början visste man ju inte allt det här, så man knackade ned precis hela berget och lämnade bara pelare med malm här och där för att stötta upp taket. Allt eftersom att girigheten växte och malmen blev svårare att komma åt började man att nalla lite på pelarna. Sedan lite till. Och lite till. Sedan rasade hela gruvan samman och man fick kalla in tyska gruvingenjörer för att reda upp situationen. De förklarade att brytningstekniken svenskarna använt kallades idiotbrytning på tyska och anlade istället flera djupa schakt som man hackade gångar ut ifrån för att leta efter fyndigheter på ett mindre destruktivt sätt. Det är den här delen av gruvan man kan besöka som turist idag.

Photobucket

Numera går det en bockgång genom de nedrasade massorna.

Photobucket

Här är en karta över hela gruvan från sidan och 155-metersnivån uppifrån. Den stora gröna klumpen i vänstra sidan är den stora inrasade salen man började med, till höger ser man de olika schakten och gångarna som tyskarna anlade senare. De blå delarna är under vatten, grundvattnet står strax under golvet på 155-metersnivån och hålls där med pumpar. Slutar pumparna att fungera stiger vattennivån nästan till ytan efter några år.

Photobucket

Vattennivån syns genom golvet på 155 meter

Photobucket

Photobucket

Photobucket

Att vara nere i en gruva kanske inte låter så spännande, men faktum är att det är riktigt intressant, det tilltalar mig på i stort sett alla sätt! Både när man tänker på hur gruvarbetarna haft det genom århundradena, att föreställa sig gruvan som de såg den när de inte visste vad resultatet skulle bli eller vilka enorma salar de skulle gräva ut när de gick ned i gruvan för första gången i livet. Eller om de skulle komma upp levande över huvud taget…

Photobucket

För att ta sig mellan nivåerna använde man stegar och trappor. Eftersom trä ruttnar så sakta nere i gruvor finns det fortfarande kvar stegar som är flera hundra år gamla men fortfarande är i bra skick och går att klättra på!

Photobucket

Photobucket

En kättingstege, en aning bättre än en repstege.

Photobucket

Men bara en liten aning 😀

Photobucket

En annan sak som såklart fascinerar mig är vilka verktyg de använt för att hacka berget till smulor, hammare och mejslar! Tidvis använde de krut och på slutet av gruvans aktiva liv också dynamit, men krutet var dyrt och känsligt för väta och dyamiten uppfanns inte förrän ett trettiotal år innan brytningen upphörde så under 99,7 % av gruvans elvahundraåriga livstid var det tillmakning, hammare och mejslar som gällde. Man kan se tydlig skillnad mellan om en gång skapats genom tillmakning eller om den sprängts, om den tillmakats är den oval och berget har inga vassa kanter. Om den sprängts har den istället vassa kanter och hörn på berget, inte alls lika trevligt att se på men säkert både enklare och hälsosammare för den som ska göra gången.

Photobucket

De gamla järnvägsspåren nere i gruvan är också en trevlig detalj!

Photobucket

Photobucket

Photobucket

End of the line.

Photobucket

För att få upp malmen till ytan från gruvan använde man en korg som hissades upp med ett vattenhjul. Inget av det här finns kvar längre, däremot finns lastfickorna man använde för att tippa ned malmen i järnvägsvagnarna kvar, om än i dåligt skick.

Photobucket

Photobucket

En kort tid på sextiotalet var gruvan i drift igen och då sprängde man förstås bara med dynamit. Tidigare när man sprängde med krut och dynamit använde man handborr och hammare men på sextiotalet använde man tryckluftsmaskiner, Slemhans som de kallades eftersom borrdammet från dem blev som slem när det blandades i vatten. Rören är för att förse borrmaskinerna med luft och kylvatten. Tyvärr hade de styrt ut Slemhans med ett spöke inför en spökvandring nere i gruvan så han kom inte med på bild den här gången.

Photobucket

Klart slut från Sala!

Annonser

7 thoughts on “Sala Silvergruva

  1. Tack för kommentaren, roligt att du gillade inlägget Brita! Jag tycker också om att vara under jord, konstigt men sant 🙂

    Jag kan absolut rekommendera ett besök i gruvan i Sala! Dessutom finns det riktigt sevärda gruvor i Falun och i Röros i Norge också.

    • Tack för kommentaren, roligt att du gillade det!

      700:an och objektivet jagar i de sälla jaktmarkerna, simturen blev för mycket för dem. Det går tydligen den vägen med 95 % av allt som fått bada enligt verkstaden.

  2. Grymt Rickard, nu kan jag spara de semester pengarna. Nästa gång vill jag se kort från Sarek eller Lofoten 😉

  3. Fina bilder R. har varit i gruvan på -60talet på en sprängkurs, men fick inte en så omfattande guidning. men det är alltid något visst med jobbet där nere.
    Bo

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: